Det var definitivt ingen fröjd att sitta på läktaren igår, borta mot Hanviken. Från läktaren fick jag se ett Nynäshamn som var klart starkare och som stundtals, i början av matchen, parkerade i Hanvikens zon. Tyvärr, ju längre matchen led, tappade vi det trycket på grund av köttmuren på offensiv blå. En pass för mycket och en dribbling för mycket ledde till många farliga och ofarliga kontringar för Hanviken.

När vi vinner skotten i andra perioden med 26-10 och lyckas göra noll mål, är känslan i kroppen rätt tom. Ett eller två mål hade lett till gott om energi och glädje, men istället hade de en mur i målet. 

Hanviken kvitterade till 1-1 17:19 i tredje perioden och då var vi ett par som var påväg att börja gråta på läktaren. Det målet var på gång och Hanviken hade ökat tempot minutrarna innan och lyckats etablera bra tryck. 

Lyckligtvis frälste Peter Tomasek och vi fick åka hem med två pinnar.

Nu letar jag själv ledig isträning för att få igång kroppen igen. Som rehab ska jag nu iväg och täcka av brorsans båt, ta bort allt skräp och se om vi kan få den ren och fin.