Jag hade kännt ett pirr i magen en längre tid. Förhoppningarna var höga och surret gick på stan. Ösmofolket skulle ses på pindos och nynäsfejjorna skulle ansluta på Mixs. Med facit i hand fick nog både jag och publiken det som var beställt - en tät match i högt tempo, farliga målchanser, vackra flippmackor och en vacker höfttackling.

Kirill visade att han kommer vara en spelare att lita på och han visade att han, med en sådan tackling, ska vara en spelare motståndarna ska frukta.

Vallentuna öppnade precis som väntat, i hög fart, bra spel och vi var helt tillbakatryckta i första bytet. De två första perioderna var till Vallentunas favör, men ju längre tredje perioden led, desto mer mattades deras rappa ben av. Vi fick längre och längre spelsekvenser i deras zon och vi hade kunnat med lite tur avgjort matchen.

Jag skrev i förra inlägget om Daniel Garpsäters fruktade bössa. Nu var det Tobias Petterssons tur att visa ett tungt skott. Jag, som stod i skottets riktning, hann fundera på om det var en repris i slow-motion. Sedan tog pucken på min klubba och in i mål - 3-3 var ett faktum.

 Det var mycket skönt att se att vi kunde visa upp bra spel i hög fart. Allt var givetvis inte perfekt, vilket det aldrig är, och än finns mycket att arbeta med. Vi får se om det blir några fler möten med Vallentuna denna säsong. Om så är fallet ska vi vara ännu bättre förberedda, ännu bättre samspelta med en än högre diciplin. 

Nu är det bara att skaka av sig denna enpoängare. Nästa match är ytterligare en tuff drabbning, i ett annat toppmöte, mot Lidingö. Vi kommer inte ha hemmapublikens stöd denna gång, men jag vet ett par trogna supportrar som kommer följa med och jag räknar med ert fortsatta starka stöd.

Tack publiken som kom igår, tack ni som följde matchen på håll! Vi ses nästa match!