Hockey visar upp sig från sin bästa sida. Då menar jag inte nödvändigtvis spelmässigt, men däremot händelsemässigt. Under fredagens match krigar vi som djur, vi gör mål och vi visar upp stort hjärta. Som jag skrev i mitt korta, bittra, inlägg kämpade vi väl men det räckte inte. Vi tappade våran tvåmålsledning till en uddamålsförlust. Bittert! Jag försökte skaka av mig matchen snabbt, men det var, och är, svårt. Det var en tredjeperiod där vi släppte in tre mål och därigenom tappade samtliga poäng.

Därför kändes det självklart att vi skulle komma till söndagens match, borta mot Haninge, med revanschlust. Jag vågar nog inte säga att så inte var fallet, men däremot visades inte revanschlusten rent spelmässigt. Vi lyckades med väldigt lite i vårat spel, slog ifrån oss alldeles för mycket och det kändes som att vi såg Haninge som oslagbara - och därför blev de också oslagbara.

Sedan hände någonting. Vad har jag ingen aning om. Niklas Ekman, våran egen skåling, sköt ett skott från blå efter offensiv tekning som letade sig in i mål. Detta tidigt i perioden och efter målet var det som att slå på on-knappen. Vi började spela hockey. Denna dag räckte det med att spela hockey i en period, tack vare att vi inte hade släppt in fler mål tidigare under matchen. Underbart skönt att Tobbe 'Sniper' Pettersson får avgöra matchen med ett kyligt avslut i krysset. Vi bjöd på en vändning till seger. Hockey visar upp sin styrka. Nästa match ska vi spela hockey i 60 minuter och då avgör vi matchen tidigare och förhoppningsvis med god marginal!

Vi ses på söndag i folkets hall!