Så har jag fått behandling av naprapat Thorsberg. Jag uppfattade det som att det blev ett par huvud-kliningar och lite muttrande från hans sida för att det var svårt att sätta fingret på felet.

Det blev i alla fall ingen mirakelbehandling, för jag sitter nu här med stel nacke och rygg och mindre ond. Däremot, för en stund, kändes jag helt kurerad. Det är skönt att gå från en behandling och känna att kroppen känns hundra. Mindre skönt att det bara var tillfälligt. Jag ska dit i början av nästa vecka för att bättra på ryggen ytterligare. Snart börjar kvalet och då vill jag vara med och leka.

Det var en märklig match igår. Misstag avlöstes av misstag och det var snabbt 4-0 i baken. Sett från läktarhåll var det säsongens två värsta indianare, som båda ledde till baklängesmål. Jeppes mirakelmedicin hade kanske gjort susen.

När vi väl vaknade till, på planen, kändes det dödssäkert och en seger var nära. Sedan föll vi tillbaka till att släppa in baklängesmål och matchen var förlorad.

Norrtälje hade god fart, gjorde mål på nästan var tredje skott och de var skoningslösa vid våra misstag. Ytterligare läxor är förhoppningsvis lärda. Vi är nu, precis som förra året, klara genom att andra lag förlorade sina matcher. Självklart är vi klara för att vi tagit tillräckligt många poäng, men i denna omgång då det blev klart är det så pga andras förluster.

Du som är drömmare har förstås redan märkt att om vi förlorar våran match med 15 mål, samtidigt som Värmdö vinner sin match med 15 mål, samtidigt som Lidingö tar minst tre poäng på sina återstående matcher - då har vi istället en fjärdeplats. Dessa händelser kommer inte inträffa samtidigt och vi är därmed klara för kval.

I morgon väntar behandling för mig så jag förhoppningsvis kan börja spela snart igen. Innan dess får det bli värktabletter och capsicam.

Eller är det bakslag nummer tre? Jag har försökt mig på att komma igång två gånger nu efter det 'kärvänliga mötet med sargen'. Båda har misslyckats då ryggen inte håller och smärtan blir för stor. Nu börjar det mer se ut som att jag får koncentrera mig på att komma tillbaka till kvalserien. Fortsättning följer.

Förresten kan jag varmt rekommendera lövhagen nattetid. Jag kom hem efter en visit där nu. Nu, då det är stjärnklart och snön ligger på backen, är det väldigt ljust, väldigt tyst och väldigt rogivande (med mera).

Jag fick se mitt lag ta två säkra poäng, hemma mot Åkers. Jag räknade med en tätare match, men det blev enkelt 5-0 i mitten av andra.

5-0, som bör vara säkra siffror, men det har vi fått lära oss att det inte är. 5-0 blev faktiskt 5-1, som blev 5-2. Då kom det en svett-tår längst ena kinden med förra veckans match i minnet. Lyckligtvis tog det inte lång tid innan vi gick ifrån till 7-2 och det blev även slutresultatet.

Nu blir det för mig att försöka vila upp mig så jag kan vara 100% på is igen. Jag lägger dessutom min röst på att musikbåset ska utrustas med nya låtar.

Nu ska jag slå mig ner och börja klippa ihop dagens match, som filmades. Jag hoppas att det blev en bra inspelning, trots Edgars kramp i armen.

Det var definitivt ingen fröjd att sitta på läktaren igår, borta mot Hanviken. Från läktaren fick jag se ett Nynäshamn som var klart starkare och som stundtals, i början av matchen, parkerade i Hanvikens zon. Tyvärr, ju längre matchen led, tappade vi det trycket på grund av köttmuren på offensiv blå. En pass för mycket och en dribbling för mycket ledde till många farliga och ofarliga kontringar för Hanviken.

När vi vinner skotten i andra perioden med 26-10 och lyckas göra noll mål, är känslan i kroppen rätt tom. Ett eller två mål hade lett till gott om energi och glädje, men istället hade de en mur i målet. 

Hanviken kvitterade till 1-1 17:19 i tredje perioden och då var vi ett par som var påväg att börja gråta på läktaren. Det målet var på gång och Hanviken hade ökat tempot minutrarna innan och lyckats etablera bra tryck. 

Lyckligtvis frälste Peter Tomasek och vi fick åka hem med två pinnar.

Nu letar jag själv ledig isträning för att få igång kroppen igen. Som rehab ska jag nu iväg och täcka av brorsans båt, ta bort allt skräp och se om vi kan få den ren och fin.

I morse dök NynäsPosten upp i brevlådan för lite deprimerande påminnelse sedan fredagens match. Det var, trots påminnelsen, lite rolig läsning. Vi blev alla påminda om att vi hade resultaten med oss i de andra matcherna, vilket är mycket skönt. Sedan stod det även "Dagen efter matchen skrev Fredrik Bohlin på sin blogg att han mår bra och snart kan vara tillbaka på isen". Det kan jag bara tolka som att "NynäsPosten" (David Klasson?) läser min blogg. Det, eller att han känner någon som gör det, eller känner någon som känner någon som berättat om det. Vilket som funkar för mig.

Gårdagens träning gick helt okej, trots att jag kände mig enormt stel. Ryggen ville inte riktigt vara med och leka, men i övrigt fungerade det helt okej. Det var mycket skönt att se den höga koncentrationen i inledningen av träningen där det var noll (!!!) felpassningar på första övningen.

Ikväll ska jag, för första gången denna säsong, se en hel match från läktaren. Om någon av er har en videokamera får ni väldigt gärna låna ut den till mig.

Här har vi introt mot Värmdö, fredagen den 13e.

Nu har jag fått en helg av gnäll, ompyssling och omtanke så nu är det dags för is igen. Nackspärren har inte släppt helt och axelvärken är kvar även den. Men en ordentlig uppvärmning och sen småmysa i det svarta stället får räcka för idag. Frivändningarna får vänta till onsdag.

Ska jag tjata på och säga "Denna vecka är den viktigaste hittils", eller ska jag försöka förnya mig.

Jag hoppas att förlusten i fredags blir bra tändvätska. Vi bröt våran icke-förlust-rad efter elva raka matcher utan förlust. Vi tappade även en 'betryggande' ledning och vi visade oss själva att det krävs 60 minuter varje match. Detta höjer förhoppningsvis intensiteten och koncentrationen i allt vi gör. Allt från sömn, kost, uppvärmning, träning till match. Jag är säker på att fredagens händelse enbart kommer få positiva konsekvenser. Ibland behövs en väckarklocka.

Annars har jag nu, äntligen, fått upp tavlan av Petter Thoen. Min bror och hans käre fru tyckte tydligen att den passade mig. Jag kan nästan hålla med. En suddig bild ser ni förhoppningsvis här intill.